Sandviks grundare - en man med socialt ansvar

Sandviks grundare, Göran Fredrik Göransson (1819-1900) växte upp i en redarfamilj i Gävle, som ligger cirka 17 mil norr om Stockholm. Han var den äldsta sonen i en familj med tre flickor och fyra pojkar. Han fick en sträng men rättvis uppfostran och lärde sig i tidig ålder att alla människor är lika mycket värda. Med tiden återspeglade sig detta i hans sätt att bygga och utveckla sitt företag, och även samhället runt omkring det.

Göran Fredrik Göranssons respekt för andra människor uttrycktes bland annat i olika vardagliga handlingar. Vid ett tillfälle, när teatern i Gävle var helt ny, påpekade en person i publiken att det var olämpligt att en husmålare satt sida vid sida med de "finare" familjerna på den första raden. Den framtida konsuln svarade: "De har betalat lika mycket för sina platser som resten av oss, så de har samma rätt att sitta här."

Lärde sig många språk

Som 19-åring hade Göran Fredrik, till skillnad från sina bröder, redan utvecklats till en man med tydliga karaktärsdrag för styrka och envishet. Trots sitt lugna och säkra yttre, hade han ett eldigt humör som kunde försvinna lika snabbt som det dök upp.

Han arbetade vid rederiets kontor, men hans far ansåg att han skulle resa ut i världen för att få erfarenhet av att bedriva internationella affärer. Redan i denna unga ålder, skickades han först till Tyskland, sedan till Storbritannien, USA och Frankrike. Den unge Göran Fredrik fick praktisk erfarenhet genom att arbeta för bolagets utländska affärspartners, samtidigt som han lärde sig många språk.

Han tillbringade sammanlagt arton månader utomlands. Vid sin återkomst till Sverige, var han full av idéer om bolagets framtida utveckling och inriktning. Men på grund av sin ungdom, hade han inte modet att presentera sina planer på en gång. Så småningom, med Göran Fredriks växande inflytande, ändrades dock företagets inriktning successivt från sjöfartssektorn till att bli allt mer involverat i grossistverksamhet, främst omfattade stål och järnvaror.

Sandvikens Jernverk bildas

Den 31 maj 1842 gifte Göran Fredrik sig med Betty Sehlberg och de fick fyra söner och två döttrar. Hans äldste son, Anders Henrik (1843-1910) kom att spela en viktig roll i sin fars framtida verksamhet. Sonen Albert deltog också i verksamheten innan sin alltför tidiga bortgång.

Järn och stål fortsatte att vara en betydande del av grossistföretagets verksamhet. Denna inkluderade köpet av hela årsproduktionen av tackjärn från Högbo Bruk, vilken sedan såldes på den globala marknaden. I mitten av 1850-talet, förstod Göran Fredrik alltmer vikten av ett större engagemang i produktionsprocessen och köpte därmed hela Högbo Bruk. Förvärvet skulle senare leda till att ett helt nytt bolag bildas 1862 – Sandvikens Jernverk (Sandvik sedan 1972).

Naturligtvis ingick Gävle i diskussionerna om var det nya stålverket skulle placeras, men ansågs inte vara lämpligt av flera skäl. Istället föll valet på det nästan helt obebodda området där Sandviken nu ligger. Närheten till gruvorna som kunde tillhandahålla malm och skogarna som skulle förse stålverket med kol, var två avgörande faktorer för valet av just den platsen. En annan viktig aspekt var möjligheten att gräva en kanal för att skapa vattenkraft. Konsul Göran Fredrik gjorde ett relativt ovanligt uttalande för tiden, nämligen att den nya anläggningen skulle byggas för ångdrift.

Bra villkor för anställda

Marken där företaget lokaliserades (1862) var helt outvecklad bortsett från två byggnader. En byggnad var en bondgård, som senare köptes av företaget och användes som skola för det växande samhället. Den andra byggnaden tillhörde järnvägsbolaget. Den byggnaden köptes också, och förvandlades till huvudkontor. Denna gamla byggnad finns kvar än idag och ligger i anslutning till det gamla huvudkontoret på Storgatan 2 i Sandviken vilket byggdes år 1891.

"AlttextUtsikt över omgivningarna 1897. Foto: Elvert Erikssons historiska arkiv.

Nu krävdes det bara arbetskraft. Den lilla personal som fanns i Högbo och som kunde flytta till Sandviken var långt ifrån tillräcklig. Det var därför nödvändigt att även rekrytera arbetare från andra fabriker. Genom att erbjuda gynnsamma villkor för familjer, som bra löner och trevliga bostäder, var det möjligt att attrahera den mest kvalificerade arbetskraften. Det beslutades redan från början att alla anställda skulle ha sina egna lägenheter med ett rum och kök, samt separat ingång. Varje familj skulle också få en bit trädgård för att odla grönsaker.

Konsul Göranssons roll i framväxten av detta samhälle kan knappast överskattas. Redan 1862 stod fem byggnader klara för att hysa fyra familjer vardera. Tre år senare var 13 byggnader färdiga. Ett värdshus byggdes också de följande åren för att kunna ta emot de gäster som hade börjat komma på besök. Gällande hälso- och sjukvård, hade ett lager av medicinsk utrustning också inrättats på huvudkontoret, där alla anställda och deras familjer kunde få gratis medicin vid behov. Ved tillhandahölls också kostnadsfritt.

Utökade sociala funktioner

För att skapa en levnadsmiljö som var så trevlig som möjligt, planterades alléer med olika sorters träd vid varje gata. Vattenförsörjningen organiserades, med vattenpumpar vid utvalda gathörn. Speciella byggnader konstruerades, en för varje gata, där familjer kunde tvätta sina smutsiga kläder, baka knäckebröd och brygga sina egna drycker.

"AlttextBadanläggning, interiör från 1904. Foto: Elvert Erikssons historiska arkiv.Produktionen ökade i ännu snabbare takt, liksom antalet invånare i det nya samhället. Detta i sin tur väckte allt högre krav på att utöka sociala funktioner. Det var inte längre lönsamt att transportera sjuka och skadade till Gävle, så en sjukstuga öppnade och strax efter sekelskiftet tillkom också ett sanatorium.

Ett apotek byggdes, och även en badanläggning som alla kunde besöka minst en gång i veckan för att tvätta sig rena. För att försäkra sig om att döttrarna i arbetstagarnas familjer lärde sig laga god och näringsrik mat, organiserades hushållsskola. De fick senare även ett läsrum med ett litet bibliotek, och det ordnades dessutom sömnadslektioner för flickorna. År 1908 byggdes stora teaterlokaler, och när Valhallateaterns lokaler var färdigbyggda, överlämnades de till arbetarna till att användas som de ville. Denna samhällsutveckling kostade en stor summa pengar och det fanns år när bolaget investerade mer i samhället än i verkstäderna,

"AlttextKvinnor tvättar kläder i kanal Foto: Sandvikens Kommuns arkiv.

Den äldste sonen, Anders Henrik Göransson, som efterträdde sin far i företagets ledning, visade samma respekt för alla människor som hans strikta men rättvise far hade gjort. När sonsonen Karl Fredrik (1879-1960) tog över ledningen, fortsatte företaget att ta hand om sina anställda. På 1920-talet introducerade han "Onsdagsklubben." Det var möten med representanter från företagsledningen, tjänstemän och arbetare, där frågor om främst arbete, men även om samhället, diskuterades. Alla medlemmar uppmuntrades att framföra sina synpunkter, positiva såväl som negativa, utan risk för repressalier. Protokollen från dessa möten finns bevarade än idag.

Egen idrottsanläggning

En av de sista stora investeringar som företaget Sandvik gjorde i samhället under denna period var byggandet av Jernvallens idrottsanläggning. Det avslutades i 1937, i tid för företagets 75-årsjubileum. När det gäller antalet typer av sporter som vid den tiden kunden utövas där, var arenan den största och mest moderna sportanläggningen i Europa. Under fotbolls-VM 1958, var Jernvallen värd för två matcher. Arenan används fortfarande för olika idrotter.

I en anda av konsul Göransson, förblir Sandvik en ansvarsfull arbetsgivare, med stort engagemang för arbetsmiljön och personlig utveckling. De långa tjänstgöringsperioderna som anställda uppnår före pensioneringen är ett bevis på att medarbetarna uppskattar företaget. Förr i tiden, kunde den aktiva anställningstiden vara så lång som 60 till 70 år, men även idag finns det anställningstider på så länge som 40, och ibland, till och med 50 år.